Som jag tidigare nämnde så väntar vi vårat första barn och allting med denna graviditet har varit och är fortfarande en stor överraskning. 

Jag tänkte ta med er på en tillbaka blick om hur vi fick reda på detta och reaktionerna. 

 

 Allting började egentligen med en konversation jag och Pontus hade kvällen innan bekräftandet. 

Vi låg i sängen och pratade om barn eftersom jag sedan många år tillbaka haft en längtan till att bli mamma men med tanke på min cysta på äggstocken så visste inte jag om det ens var möjligt. 

Pontus trodde att han inte heller kunde få barn så vi låg mest och diskuterade om varför det var så och vad som skulle ske om det visade sig att vi något gång långt in i framtiden skulle bli gravida. 

Dagen efter känner jag mig lite halv skum i kroppen och jag hade varit gravid innan så jag visste ju hur dessa tecken skulle vara och med tanke på hur jag mådde så stämde dom inte alls in...

På min rast gick jag ut för att röka tillsammans med en kollega/vän och ventilerade mig angående mitt mående eftersom hon har två barn. 

Dom första klagomålen jag gjorde så tyckte hon att det lät som att jag ej var gravid utan det var först när jag sa: 

- Jag är fan inte ens sugen på cigg längre, det smakar ju riktigt äckligt. 

Då reagerade hon och nästan skrek:

- Du är så jäkla gravid!! 

Chocken som uppstod i mig samtidigt som en känsla mellan JIPPIE och Ohfuck spreds sig i hjärnan. 

Vi gick till apoteket i Dalens Centrum och köpte graviditetstest, tillbaka till jobbet och nyfiken som jag är så kunde jag inte vänta... jag gjorde 3 tester på toaletten på jobbet och alla tester visade sig vara positiva!

Jenny satt i personalrummet tillsammans med andra kollegor och just i denna sekund visste både hon och jag att jag bad på ett svar som antigen skulle förändra mitt liv eller en gnutta besvikelse..

Jag gick in i personalrummet och mötte Jennys blick... inga ord kom ur min mun utan jag gjorde helt enkelt en stadig High five!

 

Hur fysiken ska jag berätta detta för Pontus nu då? Jag var ju så glad och förväntansfull men ville ej ta det över telefon så efter jobbet åkte jag till Farsta Centrum och köpte en sån där "pappa" skylt som är format som ett hjärta. 

När Pontus kom hem var jag så nervös för hans reaktion.. Pontus öppnade presenten och läste på skylten och sa;

- Åh, den var ju fin älskling. 

Jag förstod först inte varför han svarade så tills det slog mig att han trodde den handlade om min egna far som tidigare gick bort två månader innan. 

- Den handlar om dig, svarade jag. 

Pontus frös till i några sekunder och sedan bröt ihop av glädje och där satt vi på sängkanten och kramades. 

Detta var en liten början på en lång resa!